Bio i Tung Chung

Igår blev det blev en färd till Tung Chung och bio för mig och Wilbur medan Sam och Dorian åkte till Dinosaurieutställningen på Hong Kong Science Museum.

Vi såg Mr Peabody och Sherman, för min del var det tredje gången jag såg filmen. Jag har lurat tuppen vid olika stunder under filmen men kan nog säga att jag nu faktiskt har sett hela filmen.

Dagen var kantrat av några duster mellan mig och Wilbur. Utflykten började med att jag fick ta av honom från bussen redan vid tullstationen direkt efter att vi passerat tunneln ut ur Discovery Bay. Han var vansinnigt arg över att bussen var full och det satt någon på den platsen som han ville sitta på. Han reagerade genom att gapskrika, sparkas och rivas, inte acceptabelt beteende.  Efter att han lugnat sig och vi diskuterat vad som gick fel kom vi överens om att fortsätta till Tung Chung för att titta på bio.
Nästa buss kom och vi steg på. Den här bussen var inte alls så full och platsen längst bak som Wilbur vill ha var ledig. Skynda dig och sätt dig på din plasts nu sa jag åt Wilbur. Bussarna kör iväg direkt efter att man klivit in i dem och chaufförerna här kör fort och ryckigt så jag vill gärna få barnen på plats så snabbt som möjligt.
Då kom nästa missöde. Bussen kör och Wilbur tappar balansen, snubblar och hittar den igen, chauffören trampar återigen gasen i botten och med det ett nytt ryck och Wilbur trillar in i sätena varpå han blir fly förbannad och gapar och skriker igen (han trillade inte så att han skadade sig). För att krydda lite extra så trillade alla små mynt ut som han hade i fickan, dessa mynt trillade mellan två säten och jag kunde inte få upp dem. Katastrof x 1000 och han skrek hela vägen till Tung Chung..

När vi kom fram var restaurangen vi alltid äter på inte öppen och eftersom humöret inte var på topp var det inte så enkelt att styra om detta till en annan restaurang... Kaos på kaos och mitt fokus var nu bara att försöka hålla honom lugn. Jag tog ett snabbt beslut om att muta med en godbit från ett cafe. Efter det var han återigen en duktig kille.

Personalen på cafet ska vi inte prata om... Här i Hong Kong är det inte platta organisationer med frihet att ta beslut som med fördel skapar självständighet och kreativitet. Det som för oss svenskar är en självklarhet.
Fem personer står och tittar när kunden framför mig beställer. Det händer inget, det händer inge och det händer inget. Jag är som sagt i ett cafe där man kan peka på vad man vill äta och beställa kaffe. De var kineser så jag förstod inte vad de sa.

Tillslut blir det min tur och jag beställer en cheesecake, en small latte och vattnet som jag håller i handen. Jag får en frågande blick där tjejen säger cheesecake?? De övriga fyra står bara och tittar. Ja, sa jag tydligt och samtidigt pekar på den enda cheesecaken som det har. Var det allt, undrar hon sedan. Nej, som jag sa så vill jag ha cheesecake, small latte och vattnet jag håller i handen. Igen tittar hon frågande på mig och säger kaffe?? Hon såg ut och lät som om jag hade beställt något från yttre rymden, som något hon aldrig har hört talas om. JAAA, kaffe - det är ju för f-n ett cafe här. Jag tänkte bara det sista.. Vilken storlek undrar hon då... Gah, small - som jag sagt 4 gånger vid det laget.  De andra fyra stod fortfarande bara och hängde...

Jag fick sedan vänta 10 minuter för att få min kaffe klar och serverad. Inte som i Sverige eller Skandinavien där vi är vana vid aktion, där den som har händerna fria sätter igång med kaffet så fort beställningen är gjord. Nope, här står man med händerna i fickorna och tittar.

Men så är det genomgående här. Jag vet att de har olika roller och jobbar inte som vi gör men det är galet frustrerande.

Over and out!