Tillbaka i Hong Kong

Det blev ett långt uppehåll här på bloggen och jag tar allt från början.

Vi åkte till Bollebygd där planen var att jag skulle träffa mina barndomskompisar med sina barn, som jag då inte hade träffat i början av min resa för de var magsjuka. Vi hade också bokat in en middag utan barn. På morgonen när vi skulle träffas blir Wilbur magsjuk och vi fick ställa in igen. Middagen skulle vi ha kvällen därpå och jag var inte så orolig över att den skulle bli inställd så länge jag höll mig frisk. Tyvärr återhämtade sig inte Wilbur något vidare och han låg mest hela tiden och sov ihoprullad som en liten katt. Jag fick då också ställa in middagen. Vi började också bli smått oroliga över ifall någon av oss andra skulle bli smittade och vi inte kunde åka till Honk Kong som planerat söndag kväll. Det skulle i så fall ställa till det rejält för oss då Mias visum skulle gå ut på måndagen. Det visade sig senare också att vi inte hade kunnat boka om vår flygbiljett då detta endast gick att göra genom vår resebyrå som är i Hong Kong. Vid tillfället firades Chinese New Year och det mesta var stängd till och med onsdag, vilket då innebar att vi inte kunde boka om vår biljett. För att ansöka om visum krävs en retur biljett.Som tur var klarade vi oss andra från magsjuka men Wilbur blev inte bättre. Kl 23.30, natten till lördag beslutade jag att köra in honom till Borås lasarett då jag var orolig att han led av stor vätskeförlust och var uttorkad.

Efter lång väntan (svensk sjukvård, endast 1 st läkare på barnmottagningen + förlossningen på en upptagningsområde på 100 000 stycken invånare) kom läkaren. Hon beslutade om att ta blodprov samt proaktivt satte in dropp för att öka möjligheterna för oss att kunna åka hem till Hong Kong söndag kväll. I vanliga fall inväntas resultatet på blodprovet innan dropp sätts in. Kl 07.00 söndag morgon fick han dropp och skulle ligga med detta i fyra timmar. Wilbur låg mest och sov hela tiden. Kl 11.00 var han klar med droppet och sedan var det en lång väntan på att få reda på resultatet av blodprovet samt att Wilbur var tvungen att ha kissat innan vi lämnade sjukhuset. Han hade då inte kissat på ett dygn. Vi hade en fantastisk sjuksköterska som var helt övertygad om att vi skulle kunna åka hem och förberedde mig med spykoppar, vätskeersättning och flera dossprytor att ha på flyget.Hon var inne hos oss flera gånger och kollade till Wilbur (och mig). Så vid kl 14.00 kissade Wilbur äntligen! Ett kisseprov kunde tas och det visade som väntat att han var uttorkad.Sjuksköterskan kom in till mig och sa att hade det varit hennes barn hade hon åkt. Han är bra påfylld igen med droppet. Läkaren kommer troligtvis inte att skriva ut dig så i så fall får du göra det själv. Jag hade fortfarande inte fått resultatet av blodprovet som jag hade tjatat om hela dagen om att få se (och som jag tror att sköterskan visste men inte fick säga) och jag bad om att få träffa läkaren omgående (läkaren hade inte besökt oss på hela dagen). Visade det sig att provet vi tog på morgonen var ok skulle vi åka.Kl 15.00 kommer läkaren som säger att blodprovet var ok och hon skrev också ut oss. Strax innan hade Wilbur satt sig upp i sängen och sagt, -Mamma, åka hem. Åka flygplan!

 

Pappa kom och hämtade oss och sedan var det hem, packa det sista, äta middag och åka till flygplatsen. Kl 20.20 lyfte vi från Göteborg.

Flygresan gick bra och Wilbur sov mest hela tiden.

Sedan var det en enorm glädje när barnen fick se sin pappa. Wilbur var helt sig själv igen och tjattrade och skrattade med Samuel. Pappa skulle absolut sitta jämte honom i bussen. Dorian ropade pappa, paPA, paPAA! en miljon gånger.Helt underbart att se!

 

Själv var jag helt slut när vi väl var hemma igen. Två nätter utan sömn och oro för Wilbur.

Nu äter och dricker Wilbur som en häst. Igår åkte han och Sam till Hong Kong stad för lite egen tid tillsammans och för att köpa skor. Varenda gång jag pratade med dem så åt Wilbur.

 

Jag och Dorian myste tillsammans i hemma i Discovery Bay. Det var en varm, solig dag där fåglarna kvittrade.

 

Tack fantastiska sjuksköterska (som jag tyvärr inte minns namnet på) för dina råd (där allt säkert inte var helt etiskt rätt), stödet och uppmuntran om att vi faktiskt kommer att klara detta. -Jag är inte orolig för att Du kan säga ifrån om det är något under resan som inträffar, sa hon.