En hjälpande hand och Sam hemma
Igår kom han äntligen hem, min man. Han såg mer eller mindre ut som ett vrak men var i gott mod och följde med till skolan för att hämta Dorian. Dorian blev överlycklig av att se honom. Vilka kramar och vilket leende. Det gjorde mig alldeles glad att se.
Dorian tog det väldigt hårt att bli lämnad kvar hemma när jag och Wilbur åkte till Sverige. Han har gråtit när jag lämnat honom i skolan och han har varit arg på mig hemma. Hans lärarinna berättade att han gråtit och varit väldigt känslig i skolan veckan som jag var borta. Nu har det äntligen börjat ordna upp sig och det härligt att se honom så glad över att se Sam. Dorian tycker nämligen om sin pappa mycket! Och han tycker om sin mamma, lite-lite-lite. Ärliga barn!
Vi åt lunch tillsammans, mycket trevligt för oss alla tre och Dorian fick vår fulla uppmärksamhet som jag tror var viktigt i det här läget. Sedan gick vi hem och la Sam för att sova middag.
Mia var och hjälpte en väninna till mig vars man åkte akut in på sjukhuset natten till torsdag. Sista gången hon hörde av honom var torsdag eftermiddag och då skulle han in på operation. Därefter fick hon inget mer svar och var såklart orolig för honom. Direkt efter att vi lämnat Wilbur och Dorian på skolan skickade Mia för att passa hennes barn så hon kunde åka till sjukhuset.
Han mår ok och kom hem igår kväll.
Undertiden hade jag en lugn och skön förmiddag. Det är ganska skönt att få vara hemma ensam emellanåt.
Jag förberedde Wilburs lunchlåda och tog med den när vi hämtade Dorian. Wilbur får nylagad mat varje gång han äter i skolan. Även om det är jobbigt att planera 14 lagade mål i veckan så är jag glad att jag slipper fightas eller ha ångest över att barnen får dålig och näringsfattig mat i skolan.
Mia kom hem strax efter att jag Dorian och Sam kom hem från vår lunch. Sam sov, Dorian lekte själv och jag förberedde middagen.
Vi hämtar alltid Wilbur tidigare på fredagar för att hinna gå till hans simskola. Igår var det första gången sedan operationen som jag var med. Jag trodde att mina magmuskler var bättre återställda än vad det är. Jag har inte alls den styrka och kontrollen som jag hade förväntat mig. Jag antar dock att läkningen är fullt normal, jag känner för varje vecka att jag blir starkare och rörligare samt att svullnaden blir mindre och mindre. Det är bara att hålla ut!
Dorian tog det väldigt hårt att bli lämnad kvar hemma när jag och Wilbur åkte till Sverige. Han har gråtit när jag lämnat honom i skolan och han har varit arg på mig hemma. Hans lärarinna berättade att han gråtit och varit väldigt känslig i skolan veckan som jag var borta. Nu har det äntligen börjat ordna upp sig och det härligt att se honom så glad över att se Sam. Dorian tycker nämligen om sin pappa mycket! Och han tycker om sin mamma, lite-lite-lite. Ärliga barn!
Vi åt lunch tillsammans, mycket trevligt för oss alla tre och Dorian fick vår fulla uppmärksamhet som jag tror var viktigt i det här läget. Sedan gick vi hem och la Sam för att sova middag.
Mia var och hjälpte en väninna till mig vars man åkte akut in på sjukhuset natten till torsdag. Sista gången hon hörde av honom var torsdag eftermiddag och då skulle han in på operation. Därefter fick hon inget mer svar och var såklart orolig för honom. Direkt efter att vi lämnat Wilbur och Dorian på skolan skickade Mia för att passa hennes barn så hon kunde åka till sjukhuset.
Han mår ok och kom hem igår kväll.
Undertiden hade jag en lugn och skön förmiddag. Det är ganska skönt att få vara hemma ensam emellanåt.
Jag förberedde Wilburs lunchlåda och tog med den när vi hämtade Dorian. Wilbur får nylagad mat varje gång han äter i skolan. Även om det är jobbigt att planera 14 lagade mål i veckan så är jag glad att jag slipper fightas eller ha ångest över att barnen får dålig och näringsfattig mat i skolan.
Mia kom hem strax efter att jag Dorian och Sam kom hem från vår lunch. Sam sov, Dorian lekte själv och jag förberedde middagen.
Vi hämtar alltid Wilbur tidigare på fredagar för att hinna gå till hans simskola. Igår var det första gången sedan operationen som jag var med. Jag trodde att mina magmuskler var bättre återställda än vad det är. Jag har inte alls den styrka och kontrollen som jag hade förväntat mig. Jag antar dock att läkningen är fullt normal, jag känner för varje vecka att jag blir starkare och rörligare samt att svullnaden blir mindre och mindre. Det är bara att hålla ut!
Kommentarer
Skicka en kommentar