Så vad hände igår?
Jo, jag och barnen kom på vägen till skolan igår överens om att Dorian och jag hämtar Wilbur på skolan när den är slut och därefter går till fiskdammen och matar fiskarna med bröd. Wilbur förhandlade även till sig att få en donut och jag sa ja till det om han delar den med Dorian, det var ok och alla var nöjda med förhandlingen (jag och Wilbur hade i måndags en rejäl fight om en donut..).
Sagt och gjort, en mycket stolt och glad Dorian hämtade Wilbur på skolan. Förväntansfull stod han längst fram vid dörren på skolan och väntade på att Wilbur skulle komma ut. Ropar av glädje - Wilbur Wilbur! när han ser honom och springer fram och kramar honom länge, länge. Wilbur med sitt jätteleende kramar tillbaka och säger - Mamma, Dorian tycker om mig.
Vi sätter oss och barnen får sina halva donuts som jag lovat, Wilbur frågar om jag har med fiskmaten och jag visar honom att jag gjort iordning varsin påse till honom och Dorian. Ordning och reda!
Sedan traskar vi vidare till fiskdammen. Matar både fiskarna och sköldpaddorna, går till lekplatsen en stund där det bara är vi tre. Pojkarna leker tillsammans, skrattar och fnittrar och jag kunde sätta mig på en bänk och bara titta på. Jag var mer eller mindre överflödig, behövdes liksom inte.
Jag satt där och bara njöt av stunden. Det här är en så enorm lycka och glädje för mig, att efter tre år av slit, blod och tårar (ordagrant!) äntligen har fått barn som bryr sig om varandra, skyddar varandra och som tycker om att vara med varandra.
Efter att tag var de klara och ville mata fiskarna igen med den sista maten vi hade kvar. Det är som en lite trappa ner mot dammen där jag satt på ett trappsteg, Dorian stod bredvid mig och Wilbur var precis nedanför. Jag tittar bort en kort sekund och hör då Wilbur skrika - MAMMA! och direkt därefter skriker Dorian med ett hjärtskärande skrik -MAMMA, HJÄLP WILBUR!! Jag ser då Wilbur som fortfarande är i luften trilla rätt ut i dammen. Jag hann inte fånga honom utan hela han drattade i. Dorian blev jätterädd och jätteledsen. Jag var så klart snabbt i och drog upp Wilbur, så allt hände på 1 sekund. Wilbur hade några rispor på benet och på handen så det rann lite blod. Det var två lite skärrade pojkar av händelsen. Dorian snyftade och sa -Dumma blod, inte rinna på Wilbur. Dumma sköldpadda som bet Wilbur, inte bita Wilbur. Då tittade Wilbur snällt på Dorian och sa att det var inte sköldpaddan som bet honom, det var vassa stenar som jag rev mig på.
Det var enkelt att få med barnen hem, vi traskade på lite långsamt, jag med ett barn i varsin hand, en blöt Wilbur och en fortfarande ganska skärrad Dorian.
Det blev dusch och rengöring av såren när vi kom hem. Vi pratade mycket om att inte trilla i vattnet och jag tror de har lärt sig detta nu.
För egen del känner jag mig lugnad av att se hur snabbt de båda reagerade när något hände, att Dorian direkt skrek på hjälp och insåg allvaret i en olycka
Senare på kvällen kom Dorian in till mig i köket och tittade på mig: -Mamma, jag blev rädd när Wilbur trillade i vattnet...
Dammen är inte särskilt stor och jag kunde med lätthet ta ett kliv ut i vattnet och dra upp Wilbur. Så gårdagens händelse var ingen katastrof - men lärorik!
Sagt och gjort, en mycket stolt och glad Dorian hämtade Wilbur på skolan. Förväntansfull stod han längst fram vid dörren på skolan och väntade på att Wilbur skulle komma ut. Ropar av glädje - Wilbur Wilbur! när han ser honom och springer fram och kramar honom länge, länge. Wilbur med sitt jätteleende kramar tillbaka och säger - Mamma, Dorian tycker om mig.
Vi sätter oss och barnen får sina halva donuts som jag lovat, Wilbur frågar om jag har med fiskmaten och jag visar honom att jag gjort iordning varsin påse till honom och Dorian. Ordning och reda!
Sedan traskar vi vidare till fiskdammen. Matar både fiskarna och sköldpaddorna, går till lekplatsen en stund där det bara är vi tre. Pojkarna leker tillsammans, skrattar och fnittrar och jag kunde sätta mig på en bänk och bara titta på. Jag var mer eller mindre överflödig, behövdes liksom inte.
Jag satt där och bara njöt av stunden. Det här är en så enorm lycka och glädje för mig, att efter tre år av slit, blod och tårar (ordagrant!) äntligen har fått barn som bryr sig om varandra, skyddar varandra och som tycker om att vara med varandra.
Efter att tag var de klara och ville mata fiskarna igen med den sista maten vi hade kvar. Det är som en lite trappa ner mot dammen där jag satt på ett trappsteg, Dorian stod bredvid mig och Wilbur var precis nedanför. Jag tittar bort en kort sekund och hör då Wilbur skrika - MAMMA! och direkt därefter skriker Dorian med ett hjärtskärande skrik -MAMMA, HJÄLP WILBUR!! Jag ser då Wilbur som fortfarande är i luften trilla rätt ut i dammen. Jag hann inte fånga honom utan hela han drattade i. Dorian blev jätterädd och jätteledsen. Jag var så klart snabbt i och drog upp Wilbur, så allt hände på 1 sekund. Wilbur hade några rispor på benet och på handen så det rann lite blod. Det var två lite skärrade pojkar av händelsen. Dorian snyftade och sa -Dumma blod, inte rinna på Wilbur. Dumma sköldpadda som bet Wilbur, inte bita Wilbur. Då tittade Wilbur snällt på Dorian och sa att det var inte sköldpaddan som bet honom, det var vassa stenar som jag rev mig på.
Det var enkelt att få med barnen hem, vi traskade på lite långsamt, jag med ett barn i varsin hand, en blöt Wilbur och en fortfarande ganska skärrad Dorian.
Det blev dusch och rengöring av såren när vi kom hem. Vi pratade mycket om att inte trilla i vattnet och jag tror de har lärt sig detta nu.
För egen del känner jag mig lugnad av att se hur snabbt de båda reagerade när något hände, att Dorian direkt skrek på hjälp och insåg allvaret i en olycka
Senare på kvällen kom Dorian in till mig i köket och tittade på mig: -Mamma, jag blev rädd när Wilbur trillade i vattnet...
Dammen är inte särskilt stor och jag kunde med lätthet ta ett kliv ut i vattnet och dra upp Wilbur. Så gårdagens händelse var ingen katastrof - men lärorik!
Kommentarer
Skicka en kommentar