Acklimatiserade

Det som framför glädjer mig här i Hong Kong är att se barnen så glada. Efter ett slitigt år hemma med många bråk, rivmärken, blåmärken, gap och skrik har vi nu två glada pojkar som leker och skrattar med varandra. Självklart existerar lagom mycket syskonbråk, lite knuffar i ryggen och att det tar leksaker från varandra  eller Dorian som gärna retas med Wilbur och tar hans snuttar för att sedan springa iväg med dem med ett härligt busleende och stormande efter sig har han en arg Wilbur.

Barnen har acklimatiserats bättre än vad jag vågade hoppas på att de skulle göra. Även om många jag träffade innan vi åkte sa åt mig att barn är anpassningsbara och det kommer absolut inte vara några problem och bla bla så gällde ju nu den här flytten våra barn och jag kunde aldrig veta hur det skulle bli innan vi kom hit. Nu kan jag också säga att barn är anpassningsbara och det är inga problem med att ta med dem!

Wilbur fick en liten down period efter några veckor och jag tror att det var när han upptäckte att de andra barnen  inte pratar samma språk som honom, han förstod inte vad de sa och de förstod inte honom. Det gav utfall i att han lätt började storgråta när han inte fick leka med andras leksaker eller när andra barn ville leka med hans saker, han stod gärna i vägen för andra barn och vägrade att flytta sig. Han var också ofta arg på Jackie och skällde på henne.
Den senaste veckan har detta vänt helt, nu förstår han vad Jackie och de andra barnen säger. Han har fått två kompisar, båda heter Charlie, som han leker med nästan varje dag och han skiner som en sol när de kommer hem från lekplatsen och berättar om vilken Charlie de har träffat och vad de har gjort. Jag är mycket imponerad över hur snabbt han lärde sig att förstå engelska!  Dorian vinkar alltid Hej Då på morgonen innan de går, ger mig en puss (gärna med en helt öppen blöt mun) och säger Bye Bye!