Maricar är tillbaka

Vid halv åtta ikväll när barnen satt i badet kom äntligen Maricar. Det var två stycken nakenfisar som studsade runt i lägenheten av lycka. Jag var också lycklig, studsade dock inte runt naken..

Under dessa dagar då jag varit ensam och upp på det haft en dunderförkyld Dorian funderat över hur mycket jag saknat att ha någon hemma. Innan vi reste kändes det väldigt främmande, skrämmande och lite obehagligt att ha en anställd boende hos oss. Att ha någon som jag inte är familj eller vän med tassandes omkring under vårt tak dygnet runt kändes som ett intrång i vår privata sfär.
Jag har helt ändrat uppfattning. Jag gillar att vara själv, jag gillar inte att vara ensam. Så det passar mig ypperligt att alltid ha någon hemma, någon som tassar omkring som knappt syns eller märks där jag varken behöver prata, fråga eller vara social, ingen som stör mig med frågor och som låter mig vara och göra mitt ifred. Inte att jag på något sätt vill byta ut Samuel utan det passar mig bra med denna typ av sällskap då han reser så mycket och jag vanligtvis är själv med barnen om veckodagarna.

Sedan är det helt underbart att någon hemma som städar, plockar, diskar, tvättar, lagar mat, hjälper till med barnen och mycket mer för jag kan inte det, jag vet inte hur man gör. Däremot blir jag på väldigt dåligt humör av att ha det stökigt hemma, det kryper i mig av obehag och jag blir fruktansvärt lättirriterad.

Jag har också reflekterat över att jag är uppvuxen i ett hem där min mamma alltid lagat mat,städat, diskat, bäddat, tvättat, strykt kläderna och hängt in dem i garderoberna och jag kan utan att överdriva säga att jag aldrig har sett en dammråtta i mitt barnhem, det har aldrig legat smulor längs med listen på köksgolvet, det har aldrig varit stökigt och jag har alltid kommit hem till en bäddad säng (med överkast!). Det slog mig många gånger som barn efter att jag besökt andra att jag tyckte de hade så ostädat och kunde inte förstå varför de hade det så. Idag kan jag inte förstå hur min mamma lyckades ha det så fint hemma hos oss. Och hon var inte en hemmafru utan har alltid haft ett arbete.

Imorgon är det dags för Wilburs intervju på Discovery Montessori School! Han tycker det ska bli jätte kul att gå till skolan och jag hoppas han klarar intervjun och får en plats.