En mindra bra dag
Även i Hong Kong finns mindre bra dagar. Igår var det inte Dorians bästa dag. Han var gnällig och inte var inte nöjd från det att han vaknade. Ingenting var bra. Han var som en spagetti när jag bar på honom och ställde jag honom på golvet sjönk han bara ihop och la sig på rygg och skrek. Jag provade att lägga honom och det hjälpte inte, provade att gå med honom i vagnen och han var tyst under tiden vi var ute och började igen när vi kom hem. Jag tog en andra runda ut med vid kl 11 och mötte då Jackie som kom tillbaka efter att fixat med sitt visum och vi gick till en lekplats och därefter till DBN Plaza och Jaspas för lunch. Det var blåsigt, mulet och mindre skönt att sitta ute och äta, Dorian åt ok och Wilbur sprang runt med Jackie i hasarna. Så kom andra missödet för Dorian som snubblade och föll med munnen på kanten av bordet som har en glasskiva och spräckte läppen. Jag torkade blodet och sedan fortsatte han att äta. Vi gick och handla och sedan hem och la barnen för att sova middag. Dorian vaknade efter 20 minuter och var återigen ledsen och skriket accelererade, han kastade sig bakåt och det verkade som om det smärtade i hans magen. Han fick liknande attacker i söndags och eftersom han varit kass i magen några dagar valde jag att åka ner med honom till Medical Center. Jackie var kvar hemma med Wilbur som sov. Väl framme tog det ungefär tre minuter efter att jag skrivit in oss till att en sköterska kom och vägde och mätte Dorian som nu är 79 cm och väger 9,8 kg, vi fick igen sätta oss i väntrummet och det tog knappt fem minuter innan vi fick träffa läkare. Sjukvården här är riktigt bra! Doktorn diagnostiserade att Dorian hade fått ett virus i magen och att han är på väg att bli bra. Han skrev ut medicin med baskiluskus (ja, eller vad det nu heter), goda bakterier för magen, för att lugna magen och att hjälpa den att bli bra plus smärtstillande. Han sa också att vi ska ge Dorian ris och banan tills magen är bättre. Medicinen köps direkt på läkarmottagningen och den betalas samtidigt som besöket betalas, behöver alltså inte springa vidare till ett apotek för att hämta det som läkaren skrivit ut!
Väl hemma igen visade jag Jackie medicinen och sa att han ska få denna tre gånger om dagen i samband med måltid och att medicinen är i pulverform som ska blandas med vatten. Den smärtstillande medicinen var flytande. Jag bad henne fixa en dos av vardera som vi skulle ge honom direkt. När jag kommer in i köket förstår jag att hon har hällt vatten i medicinburken och hon står och skakar den för att lösa upp pulvret. Suck, tänkte jag. Du ska blanda pulvret i hans vattenflaska, sa jag. Och så lärde jag mig att ALLT behöver förklaras i minsta detalj innan hon gör något, att ja från hennes sida inte betyder att hon kan och har förstått utan hon behöver också visa mig att hon har förstått (det har varit några incidenter tidigare där hon sagt ja och ändå inte vetat).
När barnen vaknat gick vi tre till Medical Center igen för att köpa ny medicin och Jackie var kvar hemma och förberedde mat.
På vägen hem stannade vi vid en lekplats som Wilbur vareda gång vi har passerat den frågat om vi kan leka där. Så där stannade vi en stund. Det är en av få lekplatser med sand och lille Dorian med sin otursdag hängde över en kant, gjorde en volt och landade med ansiktet rätt i sanden och tittade upp med hela munnen full av sand. Plutten!
Idag har det spöregnat och vi har inte varit utanför dörren än. Tyvärr fungerar det inget bra med Jackie och barnen, de gillar henne inte. Hon är jätte snäll och vill bara väl, hon låter dem bara inte vara ifred. Hon är för på och sitter med ena handen en centimeter utanför ryggen på dem och "omfamnar" dem när de sitter på golvet och leker, går Wilbur en sväng i lägenheten ropar hon på honom, när Wilbur äter står hon över honom med det här omfamnande sättet och nästan håller i glaset/besticken när han för det till munnen, andra handen nästan på ryggen, samtidigt säger hon Good Wilbur, Very Good, you are eating, Good!
Jag känner hur barnen flyr och hur obehagligt det ör att ha någon så nära. Jag har sagt till henne att ge barnen mer utrymme att både Wilbur och Dorian kan äta själva. Wilbur knuffar undan henne och säger -Backa, köket! och pekar på köket när vi äter om hon kommer för nära.
Själv tycker jag att det är jätte jobbigt att behöva förklara allt i minsta detalj och har mycket högre förväntningar på min omgivning än så här. Det är så klart lärorikt för mig att också bli mer tydlig i min kommunikation.
Och ni behöver inte vara oroliga, det är trots detta bättre med hjälp hemma än ingen alls!!
Väl hemma igen visade jag Jackie medicinen och sa att han ska få denna tre gånger om dagen i samband med måltid och att medicinen är i pulverform som ska blandas med vatten. Den smärtstillande medicinen var flytande. Jag bad henne fixa en dos av vardera som vi skulle ge honom direkt. När jag kommer in i köket förstår jag att hon har hällt vatten i medicinburken och hon står och skakar den för att lösa upp pulvret. Suck, tänkte jag. Du ska blanda pulvret i hans vattenflaska, sa jag. Och så lärde jag mig att ALLT behöver förklaras i minsta detalj innan hon gör något, att ja från hennes sida inte betyder att hon kan och har förstått utan hon behöver också visa mig att hon har förstått (det har varit några incidenter tidigare där hon sagt ja och ändå inte vetat).
När barnen vaknat gick vi tre till Medical Center igen för att köpa ny medicin och Jackie var kvar hemma och förberedde mat.
På vägen hem stannade vi vid en lekplats som Wilbur vareda gång vi har passerat den frågat om vi kan leka där. Så där stannade vi en stund. Det är en av få lekplatser med sand och lille Dorian med sin otursdag hängde över en kant, gjorde en volt och landade med ansiktet rätt i sanden och tittade upp med hela munnen full av sand. Plutten!
Idag har det spöregnat och vi har inte varit utanför dörren än. Tyvärr fungerar det inget bra med Jackie och barnen, de gillar henne inte. Hon är jätte snäll och vill bara väl, hon låter dem bara inte vara ifred. Hon är för på och sitter med ena handen en centimeter utanför ryggen på dem och "omfamnar" dem när de sitter på golvet och leker, går Wilbur en sväng i lägenheten ropar hon på honom, när Wilbur äter står hon över honom med det här omfamnande sättet och nästan håller i glaset/besticken när han för det till munnen, andra handen nästan på ryggen, samtidigt säger hon Good Wilbur, Very Good, you are eating, Good!
Jag känner hur barnen flyr och hur obehagligt det ör att ha någon så nära. Jag har sagt till henne att ge barnen mer utrymme att både Wilbur och Dorian kan äta själva. Wilbur knuffar undan henne och säger -Backa, köket! och pekar på köket när vi äter om hon kommer för nära.
Själv tycker jag att det är jätte jobbigt att behöva förklara allt i minsta detalj och har mycket högre förväntningar på min omgivning än så här. Det är så klart lärorikt för mig att också bli mer tydlig i min kommunikation.
Och ni behöver inte vara oroliga, det är trots detta bättre med hjälp hemma än ingen alls!!
Kommentarer
Skicka en kommentar